The gamble for Nordea is a race to the bottom

By Tor Gasslander, from Flamman 12/2018 (22 March 2018)

With the move of Nordea’s main office, Sweden is also transferring responsibility for saving the bank in the event of a crisis to Finland and the rest of the EU. Finnish leftist Li Andersson is not exactly thrilled with her big new bank.

Finland’s Prime Minister Juha Sipilä believes his country is a stable region to operate in. He was overjoyed on Twitter last Thursday evening after having won the power struggle for Nordea.

The bank advertised its move from Sweden after the Swedish Government announced a raise in resolution fees last year. On Thursday, the bank’s decision was pushed through. 96 percent of the shareholders voted for the proposal to move the bank’s head office to Finland.

The decision has given rise to harsh criticism: on the one hand, from those who believe the Government failed to hold on to one of Sweden’s most important businesses, and on the other, from those who believe that the bank, which was saved with tax revenue during the last financial crisis, is shirking its responsibility by moving as soon as there is talk of repayment.

One million Swedes could leave the bank

According to a study the research company Inizio conducted last fall, as many as one million Swedes are considering leaving the bank. The Swedish trade union federation, LO, asserted that they also were planning to move their savings from Nordea in protest.

Swedish Social-Democratic Minister for Finance Magdalena Andersson has expressed regret over Nordea’s decision to move, while Left Party leader Jonas Sjöstedt called the bank’s decision “avarice.”

Nor does the Finnish left seem happy with the move. Li Andersson, leader of the Finnish Left Alliance party, is in fact not happy at all.

Nordea, she argues, is not so much a price as a risk.

“It’s a big business, additionally in a sector where unfortunately it’s the taxpayers who bear responsibility if the risks are realized. So you could say it’s a big business that doesn’t bear its own responsibility,” she told Flamman.

And now Finland is taking over that responsibility?

“Exactly. And since Finland is part of the Eurozone, the risks are spread across the entire EU. So it’s not just Finnish taxpayers, it’s everyone else as well.”

Saving a billion euros

The Finnish Financial Supervisory Authority has increased its workforce by around 30 people to meet the increased demand for inspections that Nordea is expected to bring with it. The move is also expected to inflate the Finnish finance market to a value equivalent to 400 percent of the country’s GDP.

According to Nordea, the move will save the bank a billion euros in unpaid fees.

However, the move is not expected to result in any major changes to the Finnish labor market. Li Andersson calls it “a victory in name only.”

“During the last election season, Finland lowered its corporate taxes to 20 percent, which was below Swedish levels. It was justified entirely with the argument that it would increase our competitiveness in relation to Sweden. So it wasn’t enough to lower it to the same levels, they had to be lower. That’s how a race to the bottom starts, also between countries that should have a shared interest in maintaining a sufficient level of tax revenues to be able to fund social services,” she says.

“This is part of the problem with the world we’re now living in. Big businesses subjecting countries to competition like this, and deciding for purely political reasons where they choose to have their head office.”

Focus on the European bank union

In Nordea’s own communications about the move, focus has lately been on the European bank union, which – it is argued – provides better conditions for the bank to conduct its operations than Sweden, with its regulations.

The Swedish Government is currently also investigating conditions for a Swedish entry into the bank union. The investigation will be reported in late November, 2019. After that, there could be talk of Sweden joining.

Li Andersson thinks that is a bad idea, since Sweden would then be forced to be part of, and bear the results of, a potential new European banking crisis. Which would include the costs of a Nordea in crisis.

“Based on the information I have, I would not see it as a sensible decision. I think the likelihood of a new European bank crisis is great,” she says.

Without doubt, Finland is in a different situation than Sweden. It is the only Nordic country that has joined both the EU and the euro. The joint European finance policy they are thus part of has both created the conditions for a new crisis and weakened the possibilities of managing it, in Andersson’s opinion.

“If a new euro crisis were to break, for example, the net public debt of the euro countries is at a significantly higher level than it was previously. So there isn’t the same space for bailing out banks as there was earlier, when there was no choice.  On the whole, what we’re most worried about is this linking the fates of private banking and the states: it still exists in the euro region.”

This is the precarious situation Nordea will be moving into during the latter half of the year. Andersson would now like to see fewer discussions on exactly what position to take towards the EU in both the Nordic and the European left.

“I think there is a lot of room for collaboration among the European left where we concentrate on factual matters. We all agree on the importance of fighting climate change and a tax-haven economy, and on the importance of political collaboration on preventing businesses like Nordea pulling maneuvers like this where they subject countries to competition and play them against each other about who supports big business the most.”

Four out of ten turn down the union

By Johanna Wreder, from Arbetet 7/2018 (March 2, 2018)

The proportion of workers who are part of a union continues to decrease.

Last year, 61 percent of all workers were in a union. That is a percentage point lower than the year before.

“It’s never good when the level of organization goes down, but now it’s not due to the fact that we lost so many members, but more that the labor market is strong and many people have jobs,” says Berit Müllerström, Second Vice-President of LO, the Swedish Trade Union Confederation.

She says that last year, the LO unions had a record year, recruiting a total of 150,000 new members.

The fact that membership nevertheless fell by 6,600 is due to the fact that more people, primarily older members nearing retirement, have left the union.

LO has a long-term goal of 80 percent of workers joining the union.

That was the level LO stood at around the beginning of the 2000s, before the drastically increased membership fees in the unemployment benefit fund led to a major collapse in membership starting in 2007.

Despite membership fees being lowered again, the union has had difficulties bringing members back, says Anders Kjellberg, professor of sociology at the University of Lund, who calculated the information about the degree of organization.

“Even if the fees are lowered, people don’t automatically return. Joining a union and an unemployment benefit fund is no longer as self-evident, especially among workers,” he says.

The level of organization in working-class occupations continues to sink

Professional associations recovered more quickly from the membership loss, and now have a higher degree of organization than LO.

Last year, 73 percent of professionals were in a union, which was also a decrease – if only by half a percentage point.

“The good times are rolling, and more people think they’ll do all right without the union’s help,” Kjellberg says.

The share of unionized workers varies greatly among different industries.

Among workers, the union is strongest in industry, where 74 percent are members, and the weakest is the hotel and restaurant industry where 27 percent were union members last year.

Organization by industry (percent membership)

The decrease in the level of organization was greatest, however, in the public sector, and there primarily among those born outside Sweden.

“There is a generational shift, where we’re getting a lot of young people, foreign-born, and newly arrived immigrants in the public sector. They may have insufficient knowledge of what a union and a collective agreement are, and don’t have the same tradition of belonging to a union,” Kjellberg says.

Despite LO being far from its goal of organizing 80 percent of workers, Berit Müllerström thinks it will work.

If it is to become reality, however, major changes are needed on the labor market, she says.

“Most of those who have permanent, full-time jobs are in the union. But a large part of the workers have uncertain temporary employment that will perhaps only last a few days into the future, and they don’t join. If we do something about that, we’ll have solved a lot,” she says.

Read Anders Kjellberg’s report (in Swedish) here.

Teachers without qualifications risk losing their union

By Tor Gasslander, from Flamman 9/2018 (March 1, 2018)

The leadership of Lärarförbundet, the Swedish Teachers’ Union, is proposing that the union stop organizing teachers without qualifications. The idea is that it will strengthen the position of teachers with qualifications. But critics argue that it will rather have the opposite effect – and that a large part of the teaching corps will thus have no possibility of organizing themselves in a specialized professional association.

“We see this as a way of bringing the Swedish Teachers’ Union into the future and of contributing to a stronger teaching profession,” Johanna Jaara Åstrand, President of the STU, said to Flamman.

In mid-January, the leadership of her union announced that they wanted to draw a clearer line between who is a teacher and who isn’t.

According to the leadership’s proposal to the union congress, which will be held in October this year, the STU thus wants to stop admitting new members who are not qualified teachers. If the proposal becomes reality, it would mean that many of those now working as teachers in the Swedish school system would be without the possibility of organizing themselves in a dedicated national trade union.

Permanently hiring teachers who do not have a license has not been permitted in the country’s schools since 2011. Owing to the extremely extensive shortage of teachers, the Government introduced a temporary relaxation of the rules in 2016, which allowed teachers without qualifications to be employed as teachers for up to three years.

More and more without qualifications

According to the latest statistics from Skolverket (the Swedish National Agency for Education), however, the proportion of teachers without qualifications in Swedish schools continues to grow. During the 2016 school year, 57 percent of new hires in the teacher corps – calculated as full-time equivalents – consisted of people without teaching licenses. Forecasts from Arbetsförmedlingen (the Swedish Public Employment Service) show no signs that the shortage of trained teachers will decrease.

According to a report from Sveriges kommuner och landsting (the Swedish Association of Local Authorities and Regions) released last week, 187,000 new teachers will be needed by 2031. That is more that Per-Arne Andersson, the head of SALAR’s Training and Labor Market Division, estimates is possible to train – even in theory.

“Simply expanding teacher training programs isn’t realistic for solving the teacher shortage. We also need other professions in society such as nurses, engineers, doctors, social workers, and so on,” he says.

For the time being, the large group of teachers in the profession who lack licenses have the possibility of joining at least one of the industry’s two trade unions. Lärarnas Riksförbund, the National Union of Teachers in Sweden, only organizes trained teachers, but the STU has up until now also stood open for untrained teachers. They also organize preschool teachers, principals, and career advisers. The NUT has sometimes joked that the STU takes “anyone at all.”

Several sources in the STU have now told Flamman that there is widespread dissatisfaction with the proposal to stop organizing teachers without qualifications. Beyond some members feeling the proposal is simply devoid of any solidarity, many are also arguing that it will lead to fewer members over the short term at the same time as they are losing one of the most important recruitment arguments in relation to the NUT.

On Thursday [March 8], the STU’s important Gothenburg district is expected to take a decision on a motion to counter the proposal.

“If we are to succeed with our union commitments, if we are to succeed in getting a better work environment and higher salaries, we need to stand together, united. If we exclude a group and leave them to worse conditions and lower salaries, that also affects us,” wrote the 27 members behind the motion.

Second-class teachers

Ludvig Fahlvik is a teaching student, and has worked as a substitute teacher during his education. He thus belongs to the thousands of teachers who are so far not technically authorized to teach. Today, Ludvig is a member in both trade unions as a student. According to the STU’s new proposal, students will also be able to be members in future.

Ludvig is convinced, however, that the proposal will create some kind of second-class teacher.

“The salary structure will be affected, people have to realize that. If teachers without qualifications can’t take part in the union’s successes, it will affect the whole occupational group. Over the long run, it will pay off to hire teachers without qualifications before teachers with them,” he said to Flamman.

Another member with good insight into the organization of the STU says that, moreover, the choice is untactical.

“All this about creating a professional union is probably people thinking it’s easier to push issues about improving schools rather than work environment issues, for example – it’s a lot more difficult to get a hearing there. But I think this is enormously untactical, since we’re undermining our own strength as a union,” said the member, who wished to remain anonymous.

Unite the profession

But STU President Johanna Jaara Åstrand doesn’t agree.

“We see the opposite; we have always organized ourselves based on a fundamental idea: that we want to unite the entire profession into one organization. The proposal we’re putting forth now is to be clearer about who is included in the teaching profession. We see it as a way of strengthening our identity,” she said to Flamman.

“It’s a question of being clear about what is actually required to carry out satisfactory teaching work. A part of that requirement is that teachers who have not completed their training won’t have as good conditions as those who are trained.

“We have rules that say that as an untrained teacher, you can’t be permanently employed – that you remain in short temporary jobs and draw the short straw if a trained teacher applies for the job. That’s how we want it to be, and so we also want to be honest with who we’re organizing,” she says.

Facts:

Sweden has two unions that organize teachers: The National Union of Teachers in Sweden and the Swedish Union of Teachers.

Both unions sign joint central collective agreements through a cooperative organization, Lärarnas Samverkansråd (the Teachers’ Cooperative Council). Both unions are also agree on the principle of not recruiting members directly from each other.

The NUT organizes teachers with qualifications and study and career advisers, and has 90,000 members.

The STU organizes, for example, preschool teachers, recreation instructors, elementary school teachers, high school teachers, study and career advisers, teachers in music and cultural schools, and principals, and has 230,000 members. Teachers without qualifications constitute a minority of the union.

Source: Lärarnas Riksförbund and Lärarförbundet

Up through 2027, the number of children and students of preschool, elementary school, and high school age will increase by nearly 350,000, which is equivalent to an increase of around 15 percent compared with 2017.

In the next few years along, over 600 new preschools and 300 new schools will need to be built in Sweden to hold them all.

Up through 2031, the total recruitment need for teachers will be 187,000 full-time equivalents. The need is greatest over the next five years, as it is estimated that preschools and schools will recruit the equivalent of 77,000 full-time teachers.

Nearly one fourth of all students in high school career programs today are beginning teacher training. To meet these needs, the figure would need to be significantly higher. In addition, the shortage of labor power will increase in many professions over the next ten years.

More and more teachers are returning to the profession. Last year the figure increased 40 percent – that is, 3,100 teachers who went back to school.

Since 2011, Swedish municipalities have invested SEK 15 billion (USD 1.8 billion) in teacher’s salaries above the levels of the industrial agreement, which serves as the benchmark for the entire labor market, and above state salary investments for the same period.

Source: Sveriges kommuner och landsting

Organize or lose

By Anna Herdy, from Flamman 5/2018 (February 1, 2018)

The deep rift between the leadership of the Social Democratic Party and left socialists of various red hues has seldom been seen so clearly as when the party presented its election plan, and the think tank Katalys presented its major project on class. Editor-in-chief Anna Herdy predicts a bright future for the broader left – in the workers’ movement 2.0.

It’s almost a little ironic. Two important institutions in the workers’ movement wrote two different stories within a day of each other. On the one hand, the trade-union think tank Katalys launched the important project Klass i Sverige (Class in Sweden) which, under the leadership of sociology professor Göran Therborn, is an attempt to chisel out a new class analysis, and through the initiative of Daniel Suhonen, head of Katalys, to put issues of class on the political agenda. On the other, Social Democratic Party Secretary-General Lena Rådström Baastad and election manager John Zanchi presented what would be the Social Democrats’ election plan – one that has completely abandoned the wage earners’ perspective and the social portion of its own movement.

Katalys and the Social Democratic leadership are thus reading reality in two completely different ways, laying bare the now enormous rift between a socialist left and the leadership of the Social Democratic Party. This election year, the think tank will above all try to highlight class conflicts on the Swedish labor market, talk about the living conditions of the working class as a consequence of the constantly increasing clefts, and look for (and, it is hoped, find) the issues that will mobilize the working class to vote for equality and justice in the election this fall. The Social Democratic leadership, on the other hand, that they are “confident in the idea that we are in a position where we can continue to govern after the election” (Expressen, January 30, 2018). Quite clearly. The plan is to win 700,000 “changeable votes” over to “their” side of the bloc border – 300,000 of them from the far-right Sweden Democrats (SvenskaDagbladet, January 30, 2018).

They will do this primarily by talking about what their party’s own surveys show voters are most interested in right now: namely, crime but also “jobs”, healthcare, integration, troubles in the suburbs and gang criminality. That is, more of the same fluffy signal words about order in State finances, “better” welfare, “faster” integration and “everyone who can work, will.” These are not insignificant questions – but the party has already shown that they do not intend to fill them with any content worthy of a workers’ party.

The criticism was not long in coming. Tobias Baudin, President of Kommunal (the Swedish Municipal Workers’ Union), said that the Social Democrats had forgotten welfare workers; Daniel Suhonen, head of the think tank Katalys, said the election plan was a “plan for losers.”

The fact that this conflict exists inside the Social Democratic Party is a positive development for the party leadership. When internal conflicts can be shown openly (regardless of whether they concern nuclear agreements, the right to strike, or the election plan) it strengthens the image of a broad social-democratic party where it appears that debate is lively and everyone has a place – or that the left of the party is being kept in check, depending on who you ask. But this liveliness of debate is only a mirage. What used to be the political subject of social democracy – the working class – is now gone and has not appeared in communications or the creation of public opinion in many years. The Party leadership has abandoned its inheritance and its most loyal electoral base, which is why the LO (Swedish Trade Union Confederation) collective is losing votes to the Sweden Democrats. Katalys, which describes the problems of social democracy clearly in its latest report, wants to mould public opinion in relation to the Social Democratic Party, but there is a drawback: the Social Democratic Party doesn’t want to listen. Instead, they show – with all the clarity that could be desired – that there is an imaginary middle they now believe remains.

In an interview in this week’s number of Flamman, sociology professor Göran Therborn presents the interesting idea of an extraparliamentary left movement that places demands on the Social Democratic Party, the Left Party, and the Green Party, and how he hopes the Klass i Sverige project can contribute to that. It is an uplifting thought, because what’s needed is not just mobilizing the working class to the polls, but a working class organizing itself in a movement that is able to change the premises of the political debate – and above all, political reality. The Social Democratic Party has left its core voters without a social context, and are no longer interested in organizing the working class within itself. To be honest, the Left party is not (yet) terribly good at that. Even if the membership is the largest since the 1980s, the party does not yet constitute a first choice for the working class. Instead of talking generally about crime, unemployment and integration, the left socialist alternative must recognize and meet the class conflicts on every given occasion. It must see people who are afraid that their children will become gang members, improve security on the labor market, and reckon with a pension system that mires people in poverty.

Don’t get me wrong: the point is not to say “working class” as many times as possible. The point is to build something for the working class to believe in. To make the conditions of the working class the center of political debate.

Support the Swedish construction workers' strike!

As of yesterday, April 13, 2016, Byggnads - the Swedish Construction Workers' Association - has gone out on strike at several dozen sites across Sweden, with plans to expand the strike to many more sites over the next two weeks if an agreement cannot be reached.

In a statement from March 30, Byggnads listed the demands it had presented in negotiations with the Swedish Construction Federation (Sveriges Byggindustrier), the employers' organization it is now striking against. Among them:

• end dumping of wages and conditions as a result of long contractor chains
• improve workplace safety and training for safety officers
• ensure that immigrants who choose the construction profession do not have worse wages and conditions than others who also choose to work in construction
• greater influence over employers' actions that violate employees' personal integrity
• wages and conditions for construction workers hired through employment agencies to be equal to those of other employees at the workplace they are hired out to

"Sveriges Byggindustrier," the statement notes, "will not go along with any of this if Byggnads does not at the same time go along with major changes for the worse to union influence".

One of the sites now out on strike is only a short subway ride from where I work; early yesterday afternoon I went out to offer my support. I met with two striking workers, Dennis and Martin, who were glad to speak with me for a few minutes about the strike.

They reiterated the union's position that its current influence over wages and conditions was not a point of negotiation; they would not support any compromise over that issue in order to get the Federation to consider their other demands. The whole site was not out on strike, as there were other trades at work that were not involved in the negotiation, but they felt that the issues Byggnads was striking over would affect them as well, sooner rather than later. Martin pointed out that the four companies making up the Federation had earned 4 billion SEK (US$500 million) last year, and that the demands Byggnads was putting forth would only cost a total of 500 million SEK (US$61 million). "Plenty left over for them to go buy plenty of peanuts," he noted.

Both were adamant that unity was the key to winning the strike, even if they were unsure that they would be able to convince the other trades on-site to go out at this point. But they are still willing to hold out while the strike expands and to stay out for as long as they need to.

A Facebook group, Vi stödjer Byggnads och Målarens strejk, was created early yesterday and has garnered support from around Sweden and from other trades and professions. Messages of international support with the hashtag #backastrejken (Back the Strike) would no doubt be greatly appreciated.

The "People's" Demonstration - 30 Jan 2016

The past weekend may well be considered a high-water mark for Swedish fascism. The boost in confidence the movement as a whole received with the solid electoral gains of the Sweden Democrats party in 2014 has begun to have an impact.

Readers have probably already heard about the rampage of members of the Swedish Resistance Movement (SMR, by its Swedish initials) through downtown Stockholm last Friday. Dozens of masked youth clad in black (reported as 200 in the media) targeted people of apparent non-Swedish appearance in the neighborhood of the central subway station. Though the anti-immigrant sentiment whipped up following the New Year's Eve incident of mass sexual assault in Cologne undoubtedly had an impact, the decision by the Social Democratic government to deport some 80,000 refugees from Swedish soil also sent a clear message that even the center left sees the wave of mass immigration as a problem to be eliminated rather than the humanitarian crisis it actually is. Such actions by a ruling government can only encourage those who stand further to the right.

Despite the relative absence of violence associated with it, the "People's Demonstration" called for the following day was no less disquieting. The reports following the demonstration put the attendance at around 300 people, which may be one of the largest such demonstrations in the past few years. It also marks the first time, as one observer noted, that several different fascist and neo-Nazi organizations (SMR, Nordic Youth, members of the former Swede's Party, and former Sweden Democrats) appeared together at the same event. One speaker of note was Annelie Sjöberg, a member of the Centre Party, who is currently employed by the Municipality of Söderköping. The Centre Party is a parliamentary party with no known direct connections to the far right, but the fact that even a low-level civil servant would agree to speak in front of them, and publicly acknowledge it in the mainstream media, is a development that should not be ignored.

A counter-demonstration organized by the Allt åt Alla (Everything for Everyone) activist network managed to occupy approximately half of the small park where the People's Demonstration was to be held, and kept up a spirited barrage of chants, boos, and vuvuzela playing throughout the event. It was a large enough group that the police brought in to maintain order decided to separate the two groups with a cordon of police vans, but it was not large enough for the counter-demonstrators to push for anything more significant than vocal disruption. At best, during the first hour of the gathering, we were at least of equal size to the fascists, but as the event continued our side began steadily losing participants until a few handfuls were left at the very end.

The course of this counter-demonstration shows the limitations of a single group or network trying to organize a mass event in an environment where the radical and revolutionary left is fragmented and apparently largely passive. There appeared to be no effort to reach out to other organizations on the left to build and organize the event, and apart from a handful of speakers at the very beginning there was no real attempt to provide it with any meaningful structure. A serious, coordinated effort by a group of left organizations in the weeks running up to the demonstration would have yielded better results, with a clearer sense of direction that would both have drawn greater numbers to the event and encouraged people to stay on past the first hour.

One immediate response to the "People's" Demonstration was the hashtag #inteerkvinna ("not your woman"), with which Swedish women made it clear that they didn't buy into the racists' message that they needed to be protected from immigrants and refugees.

Efforts like this are not enough, however, when the leader of the Sweden Democrats is confident enough to send out a mass email to municipal politicians in the Moderate Party (the former ruling center-right party) inviting them to dialogue and collaboration. Anna Kinberg Batra, the leader of the Moderates, distanced herself from the initiative, saying that the Sweden Democrats were no alternative, but without an organized, militant radical left exerting the same kind of influence as the Sweden Democrats (both outside of, and potentially within, the Riksdag), there will be nothing to stop individual Moderates from reaching back out, either now or in the near future.

Combating the rising tide of fascism in Europe will not be a quick or easy task. But there is much more the left can do, and the existing parties and organizations need to be willing to reach out and collaborate in order to achieve this.

Marxismen för horar - en röst i debatten om sexarbete

I apologize to my international readers in advance for this. Here in Sweden there has been an overwhelmingly negative reaction to Amnesty International's recent decision on sex work; the predominant view on the left is that criminalizing the purchase of sex somehow makes things safer for women. One thing that is missing in the debates is the actual voices of sex workers, and I hope in some way to rectify this by presenting a translation into Swedish of an article by British sex worker Magpie Corvid. The original article can be found here on the website of Salvage, a newly-launched "quarterly of revolutionary arts and letters". (I highly recommend checking it out, if you haven't already.)

Till mina eventuella svenska läsare: jag ber om ursäkt för alla konstigheterna i språket. Jag har väldigt liten erfarenhet i att översätta till svenska (vilket inte är mitt modersmål). Hittar ni grammatiska eller andra fel i texten hör gärna av er i kommentarfältet nedan och jag ska gärna korrigera. Annan diskussion om artikeln och frågan är förstås också varmt välkomna.

MARXISMEN FÖR HOROR

av Magpie Corvid

     Min historia är samma historia som tusentals andra som upptäckte att de inte kunde hitta fasta jobb som betalar bra. Våran historia handlar om åtstramning, och vi finns överallt, vi lever av socialbidrag, deltidsarbete och några visstidsjobb. Några startar egna företag, några bygger webbsidor, några reparerar bil, och några blir sexarbetare.

     Tillsammans med flera andra gav jag mig in på sexarbete som en direkt lösning på fattigdomens hemska risker. Jag blev sexarbetare inte på grund av någon stor historia. Jag är inte sexarbetare eftersom jag är psykiskt sjuk, eller har en historia av misshandel, eller har elektrakomplex, eller vill få uppmärksamhet. Ibland är det utmärkt, ibland är det svårt, och sexarbete är inte ett job för alla men det är mitt. Det är arbete jag kan utföra och som jag är bra på, och jag försörjer mig. När jag säljer min sexualitet som produkt, den enda skillnad mellan mig och andra servicearbetare eller artist ligger i arbetets sexuella karaktär. Förstås kan sexarbete vara intensivt och farligt, och förstås att göra det olagligt gör inget för att lätta dessa faktorer. Aktivisten Jenny Pearl, från gruppen English Collective of Prostitutes, sade:

Jag går ut till arbetet på grund av ekonomiska tryck. Socialbidrag räcker inte för gas, el, vatten, och att ersätta vitvaror. Jag kommer inte att kunna leva av socialbidrag i sikt. När jag måste köpa jackor eller skor så har jag inte råd med dem. De flesta flickor eller kvinnor jag träffar på gatan finns där för ganska liknande anledningar, för att hålla familjen ihop, för att barnen inte ska omhändertas av socialtjänsten. Det ger dem möjligheten att bestämma över t ex att slå på elementen eller inte, istället för att stanna i sängen under täcket för att bli varm. De går ut i en timme och få betalt, det räcker för att betala en räkning. Ibland är det den enda kontroll, det enda val vi har i livet. Vi kan stanna i sängen, bo i elände, och leva på sytlmackor, men personligen tror jag att jag och min dotter förtjänar mer. Då väljer jag att gå ut på gatan och tjäna pengar, eftersom jag vill ha ett bättre liv. Det jag gör är inte ohederligt. Arbetet är svårt. Hade jag ett val så skulle jag inte göra det. Men nu att jag finns i straffregistret på grund av ofredandet är det här det enda job jag får göra för att tjäna pengar utan att missköta min dotter. På grund av hennes handikapp måste jag tjäna £60 när jag går ut bara för att betala kostnaderna för vakten, även om hon är tjugofem år gammal, innan jag får pengar som räcker för att betala räkningarna.

 • • •

     Jag föddes inte i fattigdom utan växte upp i en medelklassfamilj, och mina föräldrar siktade mig som en raket mot den amerikanska drömmen. Men innan jag blev sexarbetare var jag pank, och hade knappast råd med mat och hyran. Med två år i yrket har jag ett ganska bra liv, i ett underbart äktenskap där jag ekonomiskt sett står på jämlik fot med maken, och det går att spara ihop för en inteckning medans jag har tid att ägna åt att skriva och att engagera mig i politik. Men varför, när det ser ut på ytan att jag tog mig själv i kragen som hjälten i en Horatio Alger-historia (fast med ridpiska och i strumpor), är jag marxist?

     Jag är marxist eftersom Horan Som Hen Föreställs¹  – bedragare, trafikerad, förtryckt, sinnessjuk, gatflicka, kurtisan, dominatrix – används som ett verktyg för att få kvinnor på en line, för att patriarkiska makten ska hålla tummen i ögat på dem. Det är inte så konstigt att en hegemonisk, korporativ feminism – feminismen av kvinnor som Angelina Jolie och Facebooks Sheryl Sandberg – förfäktar den s k räddningindustrin – den ljugande maskinen som fabricerar statistik och sammanflätar frivilligt sexarbete med människohandel. Om korporativa feminister vill frigöra kvinnor, varför inte börja med USA:s papperslösa gästarbetare? Varför inte börja med dem som helt lagligen jobbar under förfarliga omständigheter, utan rätten att byta arbetsgivare, i Storbritanniens visumsystem? Det ska de inge göra eftersom de vill ändå ha de marginaliserade under kontroll som städare, kycklingplockare, och barnvakter. Men inte horor. Aldrig horor.

     Feminismen i räddningsindustrin är fängelsefeminism (carceral feminism) som stärker staten, som ”räddar” med arrester. Med syftet att stoppa sexhandel som skydd angriper den nya hopen lag mot sexarbete och polistaktiker verktygen, t ex internetreklam och identitetkontroll, som sexarbetare använder för att gallra bort oönskvärda klienter, och det gör oss alla mindre säker. Save-lagen (Stop Advertising Victims of Exploitation) i USA och åtföljande rad högprofilsrazzior mot internetbaserade sexarbetare, tillsammanse med Proposition C-36 i Kanada som inskränker reklam och kriminaliserar klienterna samt antagandet av lagar runt Europa som kriminaliserar klienterna innebär att sexarbetare sätts i fängelse oftare samt att vårt arbete blir svårare och farligare.

     Själva eliten i feministiska rörelsen, dvs. kvinnor som Gloria Steinem och Germaine Greer – förfäktar detta som en storsint räddningsaktion. De tjusas av Horan Som Hen Föreställs och bryr sig inte om sexarbetarnas verklighet. Polisen som anför razzior i Soho i London hittar många sexarbetare, men sällan de som har trafikerats, och istället stämplas sexarbetare som arbetar tillsammans som handlare och hallickar. Medan nya regimer etablerar sig i länder där klienter har kriminaliserats så blir dett svårare att gallra bort de oönskvärda och de som verkligen finns på kanten av sexarbetsområdet, där tvång skulle verkligen kunna ske, drar sig längre tillbaka in i skuggarna. Eftersom jag har bindat mig för lösningar som tar itu med belägenheten för dem som verkligen tvingats till sexarbete, och eftersom jag inte accepterar ett ytligt sätt som enbart bara puttar tvång utanför scenen, är jag marxist.

     Jag är marxist därför att jag vet att kvinnor förväntas bli uppenbarelser av mäns åtrå, men om en kvinna säljer sina kunskaper och sex appeal och finsliper dom samt uppfattar sitt arbete som en uppmaning så förvandlas alla hennes konst, drivkraft och påhittighet till försäljningen av kroppen. Och jag är marxist därför att vi alla säljer kropparna, tiden och viljan till arbetsgivarna, familjerna, länderna, religionerna, samt våra älskare och vänner, men det är Horan Som Hen Föreställs som tillåter oss att distansera oss från alla otaliga sätt på vilka vi horar. När vi ser dem, horarna, ställas upp i rad och filmas efter en razzia, ser vi inte de äkta sexarbetare – avbrutna, avslöjade, utslagna från arbetet, häktade, jagade, avvisade – utan bara kjolarna och höga klackorna. Vi ser inte strävan efter att fara över havet eller satsningen på att försörja en familj.

• • •

     Världen runt blir folk – för det mesta kvinnor, ofta mödrar – sexarbetare, ofta för at försörja familjerna. Säger en radikal feminist till mig att mitt arbete är avskyvärd så säger jag att allt arbete är avskyvärd och ber henne att kliva ner från piedestalen. Här på marken rengör kvinnor fisk, toaletter, och rumporna på handikappade och de äldre. Och några av oss är sexarbetare. Jag står med henne mot tvånget, förnedringen, och rädslan som onekligen finns in delar av sexarbete, men vill hon sätta stopp på det så får hon stå med mig mot åtstramningen samt kränkningen som finns i det flesta kvinnoarbetet. Låt henne kämpa bredvid mig för avkriminaliseringen. De som kämpar för sexarbetets avskaffande bjuder på hemska historier om kvinnor som kidnappats, drotags och lurats till sexslaveri, och framträder som Wilberforces² arvingar, men utan en kritik av kapitalismen och marknadens tvångskraft kan vi inte avskaffa någon form av slaveri – vilken verkligen aldrig avslutades.

     Jag är marxist därför att jag förstår att tabun samt marginaliseringen och det s k andrandet av sexuellt arbete inte är inneboende, som massan av en sten som kastas. Mitt arbete existerar på grund av patriarkin, och mågna feminister tror att dess avskaffande skulle bli till kvinnors fördel. Men det är en missriktad feminism som vill terrorisera sexarbetare och sätta dem i fängelse samt offra våra trygghet, frihet och uppehälle för en meningslös trofé i formen av en bordell där en razzia gjordes. Elitens ”fängelsefeminismen” har inte något problem med att göra en razzia mot en bordell och tvinga dess invånare till att sy i en arbetsplats med svältlöner. Men en socialistisk, intersektional feminism borde lyssna på sexarbetarnas röster istället för att ignorera dem och att betrakta dem som symboler. Medan domstolarna i USA omdirigerar sexarbetare in i religiösa programm så organiserar sexarbetare sig för att dela ut information om säkerhet och gallrande. Vi kunde säker göra ännu mer för att förbättra våra arbetsvillkor om polisen och samhället låter bli att göra oss till måltavlor.

     Jag erkänner att mitt arbetar är lyckligt lottad i jämförelse med många andra sexarbetare. Men som marxist förstår jag att om det inte står dem fritt att välja – eller inte välja – sexarbetet och att organisera sig för bättre arbetsvillkor, så står det inte mig fritt heller, och sexarbetarnas grundläggande frihet och trygghet världen rund bygger på att vårt arbete anses som arbete. Miljontals arbetare jorden runt, största delen av vem inte är sexarbetare, arbetar i hemska förhållanden med en större eller mindre tvångsgrad. Det finns faktiskt mångmiljoner äkta slavar, mer än som någonsin fanns, och de flesta av dem jobbar i andra brancher än i sexarbete. Ofta är Horan Som Hen Föreställs fanbäraren för kampanjer mot nutida slaveri, men räddningindustrins påstående till trots är lösningen på slaverin, även den delen där sexarbetare är inblandade, inte kriminaliseringen av sexköp eller försäjlning av sex. Lösningen kan vara en rad saker och ting som en strömlinjeformad regering skulle anse som helt oacceptabla. Hur skulle nutida slaveri avskaffas? För att börja med ska gränserna och migration övervägas radikalt så att de som migrerar på grund av jobb har alla rättigheter och rätt till tjänster som medborgare har. Dessutom ska fackföreningarnas befogenheter ökas kraftigt och sexarbete avkriminaliseras helt och hållet utan den inskränkande lagstiftning som finns i t ex Tyskland, där sexarbetarna har endast utsatts för bordellernas grymma regim.³ En grundläggande del av lösningen skulle vara en konsekvent insats för att avskaffa fattigdomen, med ett garanterat minimilön för att börja med.

     Jag har inga stora förväntningar att den traditionella vänstern, i alla dess former från Labourpartiet till anarkismen, kommer snart att helhjärnat gå över till rörelsen för sexarbetarnas rättigheter. Det finns många ledande röster inom den som tvivlar på feminismen och allt som tyder på statens makt, och det vore klokt av dem att akta sig för sådant eftersom Horan Som Hen Föreställs har gjort ett för stort intryck på vänsterns medvetenhet samt dess idéer om sin intellektuella historia. Andrea Dworkin framkallade henne när hon sade:

Prostitution i och för sig är missbruk av kvinnokroppen. Vi som säger det klandras för att vara naiva. Men prostitution är väldigt enkel ... i prostitution förblir ingen kvinna välbehållen. Det går inte att använda människokroppen på sättet som kvinnokroppar används i prostitution och behålla en välbehållen människa vid slutet, eller mitt i, eller nära början. Det är omöjligt. Och sen blir ingen kvinna välbehållen efteråt.

     I själva verket har även de feminister som påstår sig vara mer inställda mot marxismen, t ex Gayle Rubin och Catherine Mackinnon, avfärdat klassbegreppet och skärat ned det till bara en tillhörighet istället för ett dynamiskt förhållande inom samhället. Som Brooke Beloso skrev i sin uppsats från 2012, Sex, Work, and the Feminist Erasure of Class,

Utan Marx uppfattning av klass som ett dynamiskt förhållande under kapitalismen så misslyckas feminister som i MacKinnons och Rubins kölvattnet skriver om sexarbete skilja mellan ”kvinnan som arbetare” och sex som ”den särskilda produkt av en individs arbete”. Istället blir de ägnat att sammanfläta de två begrepp och ser på prostituerade överallt som offrar som råkar vara kvinnor (eller flickor) men aldrig arbetare.

    Även om det fanns många nära förbindelser mellan rörelsen för sexarbetarnas rättigheter och den strömlinjeformade feministiska rörelsen tidigt i feminismens andravågsskede så har förbindelserna avbrutits av den senare dominansen inom radikala feminismen av idéer som tillskrev ”naturliga” egenskaper till sexarbete (s k essentialisering). De som kämper för sexarbetarnas rättigheter ofta använder intersektionala feminismens och privilegeteorins språk samt lägger fram sin sak från sociala och ekonomiska rättvisans synpunkt, men även i senare år av feminismen har idéerna från ledande röster som t ex Melissa Gira Grant varit kvar utanför debatten. På ett liknande sätt har frågan om sexarbetarnas rättigheter varit kvar på det yttre marginalet i kampanjen mot åtstramningar.

     Vår tids vilda, anarkiska glädjeämne är Interneten, och genom den har sexarbetare förmågan att ha kontakt med allmänheten utan aktivister, akademiker eller politiska partier som övergång. Red Umbrella-projektet (RedUP) i New York blev rubrikstoff när det utforskade stadens omläggningsprogramm för dem som arresteras för prostitution där obligatoriska kurser i t ex livskunskaper och yoga erbjuds istället för fängelsestraff. Rättegångarna som aktivister i RedUP besökte samt övervakade och analyserade visade sig vara rasistiska och ståndaktiga i att marginalisera svarande. Med det som resultat så engagerade projektet sig direkt i politik och åtog sig den sedan länge priviligerade rollen som utforskare.

     I Storbritannien har sexarbetare stormat politik och i november 2014 fullständigt besegrat deras motståndares försök att smyga in kriminaliseringen av klienter i propositionen om nutida slaveri (Modern Slavery Bill). Gruppen English Collective of Prostitutes (ECP) som gick i spetsen för insatsen drar nu fördel av situationen med ett enkelt löfte om stöd för den fullständiga avkriminaliseringen av sexarbete. De har sedan länge fokuserat på förhållandet mellan fattigdom och sexarbete, i synnerhet för ensamstående mammor, och de hoppas att kampanjen som siktas mot fackföreningar ska synliggöra det breda stödet för avkriminaliseringen samt tvinga fram en svår men nödvändig debatt. De får redan några resultat; Austin Harney, företrädare från facket Public and Commercial Services (PCS) till brittiska justitiedepartementet, talade som privatperson för ECP:

Det borde aldrig vara i någon fackförenings intresse att tillåta sexarbetares liv att sättas i fara, särskilt eftersom de har rätt till lön och villkor som ligger helt i linje med alla arbetstagares mänskliga rättigheter. Kriminaliseringen av klienter kommer bara att ytterligare inskränka sexarbetarnas redan begränsade trygghet, som kan komma att stå inför livshotande angrepp i förbrytarvärlden samt att utsättas för olaga arrester av polisen som förväntas skydda de oskyldiga. Sexarbetare utgör inte något hot mot samhället och torde välkomnas för att stå i solidaritet i kampen mot all förstörelse som åststramningarna innebär!

     Än så långe ligger en stor del av vänstern efter. Medan brittiska Gröna Partiet och Liberaldemokraterna samt delar av Labourpartiet har utvecklats positivt i frågan om sexarbete, fortsätter allianser som Left Unity och enskilda revolutionära grupper debattera om sexarbete är arbete eller inte. Genom att göra urmodiga idéer om den grundläggande ohyggligheten i sexarbete trovärdiga stärker dessa grupper konservativ moralpanik och bidrar till att marginalisera sexarbetarna samt ignorerar röster från några av dem som drabbas mest av åtstramningen. Vänstern hoppas att hämta sin inspiration från Syrizas exempellös seger och deras framgångsrika valstrategi om att göra kopplingar mellan olika slags marginalisering. Men även Syriza har visat sig vara bristfällig i frågor om t ex HBTQ-rättigheter; partiet lövade att införa civila partnerskap men backade ur frågan om adoptering för HBTQ personer. Det återstår att see om Syriza kommer att backa ur frågan om sexarbetares rättigheter på ett liknande sätt. Genom att ignorera eller låta fara sexarbetares rättigheter försummar brittiska vänstern ett bra tillfälle, men detta kommer inte att förhindra oss att göra kopplingarna själv. Jag tror att sexarbetare kan bygga om Horan Som Hen Föreställs i vår riktiga avbild utan ledning från någon vise eller något parti.

     Sedan jag lämnade den organiserade vänstern har jag engagerat mig i politik mer än någonsin. Sexarbetare och många andra börjar inse att vi kan bygga ett äkta världsamhälle och effektiva kampanjer genom jäsningen som finns i sociala medier. Försvarare av Monica Jones, en svart transsexuell kvinna arresterades 2013 för prostitution, byggde en internationell kampanj som skarpt avslöjade skärningpunkterna mellan ras, klass, transidentitet och sexarbete. När anklagelserna överklagades och sedan avskrevs så lämnade segern ett starkt, organiskt nätverk i kölvatten med bestämd radikala politik och feminism samt en stark kritik of åtstramningen. Den strålande uppsvingen av sexarbetares motstånd mot lagarna och moraliteten som vill kriminalisera oss är en del av en bredare motstånd mot åtstramningen, men det återstår att se om den globala rörelsen mot åtstramningen kommer att erkänna sexarbetare som fullständiga kamrater i kampen. Jag är en del av båda världar, båda rörelser, men i hoppet att feminismen och den organiserade vänstern ska släppa Horan Som Hen Föreställs och gå över till kampen för sexarbetares rättigheter så är jag marxist.

---

1 För detta begrepp står jag i skuld till Melissa Gira Grants viktiga bok Playing the Whore, där det starkaste begreppet är ”the prostitute imaginary”.

---

2 William Wilberforce (1759–1833), brittiska politiker som ledade rörelsen att avskaffa slavhandeln. -- Ö.A.

---

3 En analys av tyska lagstiftningen och en kritik av artikeln i tidskriften Der Speigel finns på engelska här. -- Ö.A.