I apologize to my international readers in advance for this. Here in Sweden there has been an overwhelmingly negative reaction to Amnesty International's recent decision on sex work; the predominant view on the left is that criminalizing the purchase of sex somehow makes things safer for women. One thing that is missing in the debates is the actual voices of sex workers, and I hope in some way to rectify this by presenting a translation into Swedish of an article by British sex worker Magpie Corvid. The original article can be found here on the website of Salvage, a newly-launched "quarterly of revolutionary arts and letters". (I highly recommend checking it out, if you haven't already.)
Till mina eventuella svenska läsare: jag ber om ursäkt för alla konstigheterna i språket. Jag har väldigt liten erfarenhet i att översätta till svenska (vilket inte är mitt modersmål). Hittar ni grammatiska eller andra fel i texten hör gärna av er i kommentarfältet nedan och jag ska gärna korrigera. Annan diskussion om artikeln och frågan är förstås också varmt välkomna.
MARXISMEN FÖR HOROR
av Magpie Corvid
Min historia är samma historia som
tusentals andra som upptäckte att de inte kunde hitta fasta jobb som betalar
bra. Våran historia handlar om åtstramning, och vi finns överallt, vi lever av
socialbidrag, deltidsarbete och några visstidsjobb. Några startar egna företag,
några bygger webbsidor, några reparerar bil, och några blir sexarbetare.
Jag går ut till arbetet på grund av ekonomiska tryck. Socialbidrag räcker inte för gas, el, vatten, och att ersätta vitvaror. Jag kommer inte att kunna leva av socialbidrag i sikt. När jag måste köpa jackor eller skor så har jag inte råd med dem. De flesta flickor eller kvinnor jag träffar på gatan finns där för ganska liknande anledningar, för att hålla familjen ihop, för att barnen inte ska omhändertas av socialtjänsten. Det ger dem möjligheten att bestämma över t ex att slå på elementen eller inte, istället för att stanna i sängen under täcket för att bli varm. De går ut i en timme och få betalt, det räcker för att betala en räkning. Ibland är det den enda kontroll, det enda val vi har i livet. Vi kan stanna i sängen, bo i elände, och leva på sytlmackor, men personligen tror jag att jag och min dotter förtjänar mer. Då väljer jag att gå ut på gatan och tjäna pengar, eftersom jag vill ha ett bättre liv. Det jag gör är inte ohederligt. Arbetet är svårt. Hade jag ett val så skulle jag inte göra det. Men nu att jag finns i straffregistret på grund av ofredandet är det här det enda job jag får göra för att tjäna pengar utan att missköta min dotter. På grund av hennes handikapp måste jag tjäna £60 när jag går ut bara för att betala kostnaderna för vakten, även om hon är tjugofem år gammal, innan jag får pengar som räcker för att betala räkningarna.
• •
•
Jag föddes inte i fattigdom utan växte
upp i en medelklassfamilj, och mina föräldrar siktade mig som en raket mot den
amerikanska drömmen. Men innan jag blev sexarbetare var jag pank, och hade
knappast råd med mat och hyran. Med två år i yrket har jag ett ganska bra liv,
i ett underbart äktenskap där jag ekonomiskt sett står på jämlik fot med maken,
och det går att spara ihop för en inteckning medans jag har tid att ägna åt att
skriva och att engagera mig i politik. Men varför, när det ser ut på ytan att
jag tog mig själv i kragen som hjälten i en Horatio Alger-historia (fast med
ridpiska och i strumpor), är jag marxist?
Jag är marxist eftersom Horan Som Hen Föreställs1
– bedragare, trafikerad, förtryckt,
sinnessjuk, gatflicka, kurtisan, dominatrix – används som ett verktyg för att
få kvinnor på en line, för att patriarkiska makten ska hålla tummen i ögat på
dem. Det är inte så konstigt att en hegemonisk, korporativ feminism –
feminismen av kvinnor som Angelina Jolie och Facebooks Sheryl Sandberg –
förfäktar den s k räddningindustrin – den ljugande maskinen som fabricerar
statistik och sammanflätar frivilligt sexarbete med människohandel. Om
korporativa feminister vill frigöra kvinnor, varför inte börja med USA:s
papperslösa gästarbetare? Varför inte börja med dem som helt lagligen jobbar
under förfarliga omständigheter, utan rätten att byta arbetsgivare, i
Storbritanniens visumsystem? Det ska de inge göra
eftersom de vill ändå ha de marginaliserade under kontroll som städare,
kycklingplockare, och barnvakter. Men inte horor. Aldrig horor.
Feminismen i räddningsindustrin är
fängelsefeminism (carceral feminism) som stärker staten, som ”räddar” med
arrester. Med syftet att stoppa sexhandel som skydd angriper den nya hopen lag
mot sexarbete och polistaktiker verktygen, t ex internetreklam och
identitetkontroll, som sexarbetare använder för att gallra bort oönskvärda
klienter, och det gör oss alla mindre säker. Save-lagen (Stop Advertising
Victims of Exploitation) i USA och åtföljande rad högprofilsrazzior mot internetbaserade sexarbetare,
tillsammanse med Proposition C-36
i Kanada som
inskränker reklam och kriminaliserar klienterna samt antagandet av lagar runt
Europa som kriminaliserar klienterna innebär att sexarbetare sätts i fängelse
oftare samt att vårt arbete blir svårare och farligare.
Själva eliten i feministiska
rörelsen, dvs. kvinnor som Gloria Steinem och Germaine Greer – förfäktar detta
som en storsint räddningsaktion. De tjusas av Horan Som Hen Föreställs och bryr
sig inte om sexarbetarnas verklighet. Polisen som anför razzior i Soho i London
hittar många sexarbetare, men sällan de som har trafikerats, och istället
stämplas sexarbetare som arbetar tillsammans som handlare och hallickar. Medan
nya regimer etablerar sig i länder där klienter har kriminaliserats så blir
dett svårare att gallra bort de oönskvärda och de som verkligen finns på kanten
av sexarbetsområdet, där tvång skulle verkligen kunna ske, drar sig längre
tillbaka in i skuggarna. Eftersom jag har bindat mig för lösningar som tar itu
med belägenheten för dem som verkligen tvingats till sexarbete, och eftersom
jag inte accepterar ett ytligt sätt som enbart bara puttar tvång utanför
scenen, är jag marxist.
Jag är marxist därför att jag vet att kvinnor
förväntas bli uppenbarelser av mäns åtrå, men om en kvinna säljer sina
kunskaper och sex appeal och finsliper dom samt uppfattar sitt arbete som en
uppmaning så förvandlas alla hennes konst, drivkraft och påhittighet till
försäljningen av kroppen. Och jag är marxist därför att vi alla säljer
kropparna, tiden och viljan till arbetsgivarna, familjerna, länderna,
religionerna, samt våra älskare och vänner, men det är Horan Som Hen Föreställs
som tillåter oss att distansera oss från alla otaliga sätt på vilka vi horar.
När vi ser dem, horarna, ställas upp i rad och filmas efter en razzia, ser vi
inte de äkta sexarbetare – avbrutna, avslöjade, utslagna från arbetet, häktade,
jagade, avvisade – utan bara kjolarna och höga klackorna. Vi ser inte strävan
efter att fara över havet eller satsningen på att försörja en familj.
• •
•
Världen runt blir folk – för det mesta
kvinnor, ofta mödrar – sexarbetare, ofta för at försörja familjerna. Säger en
radikal feminist till mig att mitt arbete är avskyvärd så säger jag att allt
arbete är avskyvärd och ber henne att kliva ner från piedestalen. Här på marken
rengör kvinnor fisk, toaletter, och rumporna på handikappade och de äldre. Och
några av oss är sexarbetare. Jag står med henne mot tvånget, förnedringen, och
rädslan som onekligen finns in delar av sexarbete, men vill hon sätta stopp på
det så får hon stå med mig mot åtstramningen samt kränkningen som finns i det
flesta kvinnoarbetet. Låt henne kämpa bredvid mig för avkriminaliseringen. De
som kämpar för sexarbetets avskaffande bjuder på hemska historier om kvinnor
som kidnappats, drotags och lurats till sexslaveri, och framträder som
Wilberforces2 arvingar, men utan en kritik av kapitalismen och marknadens
tvångskraft kan vi inte avskaffa någon form av slaveri – vilken verkligen
aldrig avslutades.
Jag är marxist därför att jag förstår
att tabun samt marginaliseringen och det s k andrandet av sexuellt arbete inte
är inneboende, som massan av en sten som kastas. Mitt arbete existerar på grund
av patriarkin, och mågna feminister tror att dess avskaffande skulle bli till
kvinnors fördel. Men det är en missriktad feminism som vill terrorisera
sexarbetare och sätta dem i fängelse samt offra våra trygghet, frihet och
uppehälle för en meningslös trofé i formen av en bordell där en razzia gjordes.
Elitens ”fängelsefeminismen” har inte något problem med att göra en razzia mot
en bordell och tvinga dess invånare till att sy i en arbetsplats med
svältlöner. Men en socialistisk, intersektional feminism borde lyssna på
sexarbetarnas röster istället för att ignorera dem och att betrakta dem som
symboler. Medan domstolarna i USA omdirigerar sexarbetare in i religiösa
programm så organiserar sexarbetare sig för att dela ut information om säkerhet
och gallrande. Vi kunde säker göra ännu mer för att förbättra våra
arbetsvillkor om polisen och samhället låter bli att göra oss till måltavlor.
Jag erkänner att mitt arbetar är
lyckligt lottad i jämförelse med många andra sexarbetare. Men som marxist
förstår jag att om det inte står dem fritt att välja – eller inte välja –
sexarbetet och att organisera sig för bättre arbetsvillkor, så står det inte
mig fritt heller, och sexarbetarnas grundläggande frihet och trygghet världen
rund bygger på att vårt arbete anses som arbete. Miljontals arbetare jorden runt,
största delen av vem inte är sexarbetare, arbetar i hemska förhållanden med en
större eller mindre tvångsgrad. Det finns faktiskt mångmiljoner äkta slavar,
mer än som någonsin fanns, och de flesta av dem jobbar i andra brancher än i sexarbete. Ofta är Horan Som Hen Föreställs
fanbäraren för kampanjer mot nutida slaveri, men räddningindustrins påstående till
trots är lösningen på slaverin, även den delen där sexarbetare är inblandade,
inte kriminaliseringen av sexköp eller försäjlning av sex. Lösningen kan vara
en rad saker och ting som en strömlinjeformad regering skulle anse som helt
oacceptabla. Hur skulle nutida slaveri avskaffas? För att börja med ska
gränserna och migration övervägas radikalt så att de som migrerar på grund av
jobb har alla rättigheter och rätt till tjänster som medborgare har. Dessutom
ska fackföreningarnas befogenheter ökas kraftigt och sexarbete avkriminaliseras
helt och hållet utan den inskränkande lagstiftning som finns i t ex Tyskland,
där sexarbetarna har endast utsatts för bordellernas grymma regim.3 En grundläggande
del av lösningen skulle vara en konsekvent insats för att avskaffa fattigdomen,
med ett garanterat minimilön för att börja med.
Jag har inga stora förväntningar att den
traditionella vänstern, i alla dess former från Labourpartiet till anarkismen,
kommer snart att helhjärnat gå över till rörelsen för sexarbetarnas
rättigheter. Det finns många ledande röster inom den som tvivlar på feminismen
och allt som tyder på statens makt, och det vore klokt av dem att akta sig för
sådant eftersom Horan Som Hen Föreställs har gjort ett för stort intryck på
vänsterns medvetenhet samt dess idéer om sin intellektuella historia. Andrea
Dworkin framkallade henne när hon sade:
Prostitution i och för sig är missbruk av kvinnokroppen. Vi som säger det klandras för att vara naiva. Men prostitution är väldigt enkel ... i prostitution förblir ingen kvinna välbehållen. Det går inte att använda människokroppen på sättet som kvinnokroppar används i prostitution och behålla en välbehållen människa vid slutet, eller mitt i, eller nära början. Det är omöjligt. Och sen blir ingen kvinna välbehållen efteråt.
I
själva verket har även de feminister som påstår sig vara mer inställda mot
marxismen, t ex Gayle Rubin och Catherine Mackinnon, avfärdat klassbegreppet
och skärat ned det till bara en tillhörighet istället för ett dynamiskt
förhållande inom samhället. Som Brooke Beloso skrev i sin uppsats från 2012, Sex, Work, and
the Feminist Erasure of Class,
Utan Marx uppfattning av klass som ett dynamiskt förhållande under kapitalismen så misslyckas feminister som i MacKinnons och Rubins kölvattnet skriver om sexarbete skilja mellan ”kvinnan som arbetare” och sex som ”den särskilda produkt av en individs arbete”. Istället blir de ägnat att sammanfläta de två begrepp och ser på prostituerade överallt som offrar som råkar vara kvinnor (eller flickor) men aldrig arbetare.
Även om det fanns många nära
förbindelser mellan rörelsen för sexarbetarnas rättigheter och den
strömlinjeformade feministiska rörelsen tidigt i feminismens andravågsskede så
har förbindelserna avbrutits av den senare dominansen inom radikala feminismen
av idéer som tillskrev ”naturliga” egenskaper till sexarbete (s k
essentialisering). De som kämper för sexarbetarnas rättigheter ofta använder
intersektionala feminismens och privilegeteorins språk samt lägger fram sin sak
från sociala och ekonomiska rättvisans synpunkt, men även i senare år av
feminismen har idéerna från ledande röster som t ex Melissa Gira Grant varit
kvar utanför debatten. På ett liknande sätt har frågan om sexarbetarnas
rättigheter varit kvar på det yttre marginalet i kampanjen mot åtstramningar.
Vår tids vilda, anarkiska glädjeämne är
Interneten, och genom den har sexarbetare förmågan att ha kontakt med
allmänheten utan aktivister, akademiker eller politiska partier som övergång.
Red Umbrella-projektet (RedUP) i New York blev rubrikstoff när det utforskade
stadens omläggningsprogramm för dem som arresteras för prostitution där
obligatoriska kurser i t ex livskunskaper och yoga erbjuds istället för
fängelsestraff. Rättegångarna som aktivister i RedUP besökte samt övervakade
och analyserade visade sig vara rasistiska och ståndaktiga i att marginalisera
svarande. Med det som resultat så engagerade projektet sig direkt i politik och
åtog sig den sedan länge priviligerade rollen som utforskare.
I Storbritannien har sexarbetare stormat politik
och i november 2014 fullständigt besegrat deras motståndares försök att smyga
in kriminaliseringen av klienter i propositionen om nutida slaveri (Modern
Slavery Bill). Gruppen English Collective of Prostitutes (ECP) som gick i
spetsen för insatsen drar nu fördel av situationen med ett enkelt löfte om stöd
för den fullständiga avkriminaliseringen av sexarbete. De har sedan länge
fokuserat på förhållandet mellan fattigdom och sexarbete, i synnerhet för
ensamstående mammor, och de hoppas att kampanjen som siktas mot fackföreningar
ska synliggöra det breda stödet för avkriminaliseringen samt tvinga fram en
svår men nödvändig debatt. De får redan några resultat; Austin Harney, företrädare
från facket Public and Commercial Services (PCS) till brittiska
justitiedepartementet, talade som privatperson för ECP:
Det borde aldrig vara i någon fackförenings intresse att tillåta sexarbetares liv att sättas i fara, särskilt eftersom de har rätt till lön och villkor som ligger helt i linje med alla arbetstagares mänskliga rättigheter. Kriminaliseringen av klienter kommer bara att ytterligare inskränka sexarbetarnas redan begränsade trygghet, som kan komma att stå inför livshotande angrepp i förbrytarvärlden samt att utsättas för olaga arrester av polisen som förväntas skydda de oskyldiga. Sexarbetare utgör inte något hot mot samhället och torde välkomnas för att stå i solidaritet i kampen mot all förstörelse som åststramningarna innebär!
Än så långe ligger en stor del av
vänstern efter. Medan brittiska Gröna Partiet och Liberaldemokraterna samt
delar av Labourpartiet har utvecklats positivt i frågan om sexarbete,
fortsätter allianser som Left Unity och enskilda revolutionära grupper
debattera om sexarbete är arbete eller inte. Genom att göra urmodiga idéer om
den grundläggande ohyggligheten i sexarbete trovärdiga stärker dessa grupper
konservativ moralpanik och bidrar till att marginalisera sexarbetarna samt
ignorerar röster från några av dem som drabbas mest av åtstramningen. Vänstern
hoppas att hämta sin inspiration från Syrizas exempellös seger och deras
framgångsrika valstrategi om att göra kopplingar mellan olika slags
marginalisering. Men även Syriza har visat sig vara bristfällig i frågor om t
ex HBTQ-rättigheter; partiet lövade att införa civila
partnerskap men
backade ur frågan om adoptering för HBTQ
personer. Det återstår att see om Syriza kommer att backa ur frågan om
sexarbetares rättigheter på ett liknande sätt. Genom att ignorera eller låta
fara sexarbetares rättigheter försummar brittiska vänstern ett bra tillfälle,
men detta kommer inte att förhindra oss att göra kopplingarna själv. Jag tror
att sexarbetare kan bygga om Horan Som Hen Föreställs i vår riktiga avbild utan
ledning från någon vise eller något parti.
Sedan jag lämnade den organiserade vänstern har
jag engagerat mig i politik mer än någonsin. Sexarbetare och många andra börjar
inse att vi kan bygga ett äkta världsamhälle och effektiva kampanjer genom
jäsningen som finns i sociala medier. Försvarare av Monica Jones, en svart
transsexuell kvinna arresterades 2013 för prostitution, byggde en internationell
kampanj som skarpt avslöjade skärningpunkterna mellan ras, klass,
transidentitet och sexarbete. När anklagelserna överklagades och sedan avskrevs
så lämnade segern ett starkt, organiskt nätverk i kölvatten med bestämd
radikala politik och feminism samt en stark kritik of åtstramningen. Den
strålande uppsvingen av sexarbetares motstånd mot lagarna och moraliteten som
vill kriminalisera oss är en del av en bredare motstånd mot åtstramningen, men
det återstår att se om den globala rörelsen mot åtstramningen kommer att
erkänna sexarbetare som fullständiga kamrater i kampen. Jag är en del av båda
världar, båda rörelser, men i hoppet att feminismen och den organiserade
vänstern ska släppa Horan Som Hen Föreställs och gå över till kampen för
sexarbetares rättigheter så är jag marxist.
1 För detta begrepp står jag i skuld till Melissa Gira Grants viktiga bok Playing the Whore, där det starkaste begreppet är ”the prostitute imaginary”.
2 William Wilberforce (1759–1833), brittiska politiker som ledade rörelsen att avskaffa slavhandeln. -- Ö.A.
3 En analys av tyska lagstiftningen och en kritik av artikeln i tidskriften Der Speigel finns på engelska här. -- Ö.A.
